valpvaktande

Är ju valpvakt åt Mindysen varje vardag förutom torsdagar. Med valpvakt menar jag tiden på dagen då jag far till Linda medan hon jobbar för att lufta och ge mat åt Mindy.

Idag hände följande skräckscenario:

Min mamma kom med mig idag till Linda. Då vi varit ut med Mindy sista gången och var på väg in, föll min Mamma handlöst utanför ytterdörren. Mindy var precis bredvid henne då det hände. Mamma min ropade ju förstås och jag försökte hjälpa henne så gott jag kunde. Med den påföljd att vi ingen la märke till var hunden var eller vart hon tagit vägen. Hon blev ju rädd bara värre. Gick på gården och ropade på henne, klappade i händerna som Linda brukar göra..ingen hund nånstans. Hjärtat klappade i mitt bröst. Vad fasen om Mindy tappar bort sig i förskräckelsen. Plötsligt kom det en herreman gående till huset och sa att han hade sett henne vi dom gröna garagen. Det betyder ganska långt för en liten och dessutom över en väg. Så jag gick dit. Där låg hon tätt intill Lindas garagedörr. Vilken lycka, helt obeskrivligt. Tänk om det hade hänt henne någo.

Nästa gång nån faller är det bäst att kolla hunden först om det int är livshotande och sen dra upp personen i fråga. För det kan hända.

På söndagen då vi var till veterinären med Ebbasen föll jag handlöst raklång på asfalten vid djursjukhuset. Sådan mor sådan dotter..kan man gott säga.

Detta sökande efter hundvalpen resulterade i en försening till ett möte för mig.

Sånt är livet och sånt är int livet, som en liten Elin sa en gång.

Annars är livet just nu ganska så mycket down…efter södernresans höjdresande up. Hur kommer det sig att man alltid landar i verkligheten ganska snabbt efter något roligt.

Just nu har jag någo strul med min kamera eller med min blixt. Undrar i mitt stilla sinne om jag har mixtrat och trixat något konstigt i någondera. Blixten ger inte tillräckligt med ljus. Skulle ta en bild eller några på Mindy och då märkte jag att nånting var fel. Försökte kolla vad det kunde vara. Men det gick då rakt inte, hunden var högt och lågt. Hämtade skor, åt min matta, bet mig i näsan, bet mig i fingrarna och hoppade på Ebba som nån värre duracellpupu.

Hon orkade i en och en halv timme rusa på som en tetting. Vilken energi. Hon var helt upp i varv.

Stackars Ebba med sin sjuka tass. Hon sen igen borde säga till åt Mindy men gör det först när hon verkligen har fått nog.

Så istället för några valpbilder, sätter jag några frostbilder.

 photo cbfea99e-17e7-4517-ac23-a7d510659c73_zpscc712795.jpg

 photo ff3a4651-ecf2-4829-aaf4-a45c598c95a5_zps69532a9b.jpg  photo a485af61-2526-43dd-8f7e-c72e58e27624_zps3a983105.jpg

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Hundliv, Mitt i Livet. Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s