så typiskt

Den lilla familjen bad mig igår att komma och titta till flickorna idag medan dom byggde upp en ektorp hörnsoffa åt sig.

Jag hade egentligen satt mig in i att jag verkligen skulle börja gå på stickcafé alla tisdagar, med början från idag. För nu har jag haft ett år på mig att förbereda mig för det och tycker det borde räcka, fast det nog tar emot något. Men jag är bara tvungen att söka mig nånstans ut bland folk. Då har jag tänkt som så att stickcaféet ger mig både socialt umgänge och en massa inspiration.

Men den här tisdagen vann naturligtvis barnbarnen. Har int sett dem på nästan en månad och har haft lessamt.

Då jag kom fram till St:Karins och steg ur bilen och tog mina saker som jag hade med mig, märkte jag till min fasa att jag hade glömt kameran hemma. Endast blixten var med. Så typiskt. Endel kan ju tänka att det bara är en kamera, vad är nu det att harmas över. Men i min värld är kameran allt. Det harmar så innerligt då jag ser ungarna och situationer som jag kunde ha förevigat.

Linnéa hade vuxit enormt på denna korta tid sen vi sågs sist. Hon har blivit lite blyg och fick krokoläpp först då jag kom nära. Men det gick över ganska snabbt och så fick jag mysa med henne. Cilla är bara så härligt glad och kramgo då jag kommer. Hon pratar i ett och det är roligt att ta del av hennes tankegångar.

Inte så stor skada skedd dock med fotandet, för på fredagen är det fammodag och då skall jag och Cilla tillbringa kvalitetstid tillsammans.

Annonser
Det här inlägget postades i Cecilia, Familj, Linnéa. Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s