du ser alltid så glad ut

Ett konstaterande jag ofta får höra.

Det är svårt att förstå att en människa som ser så glad ut kan vara för sjuk för att jobba.

Om nån bryter benet t:ex är det lättare att greppa än vad en svår depression är.

För mig är det en fasad. Det glada. Ett skal jag visar utåt. Jag har alltid varit sån, oberoende vad jag kännt inuti, har jag alltid sett glad ut utanpå. Kan int tänka mig att träffa en människa och inte le då jag säger hej. Är int heller den som gråter lätt bland bekanta människor. Sen kan jag nog gråta sakta för mig själv bland människor jag inte känner, som då jag går omkring i Mylly.

Under fasaden är det kaos. Ibland har jag så ont i mellangärdet av ångest så jag kunde gå itu. Ibland känner jag absolut ingenting. Ibland har jag myror i kroppen, en sorts nervositet som gör att jag känner mig helt hispig, svag och skakig. Ibland gråter jag ögonen ur mig och ibland kommer det ingen gråt. Jag känner mig konstant trött. Jag har svårt att känna äkta glädje, att koncentrera mig och att komma ihåg saker.

Detta betyder inte att jag inte kan vara glad och ha roligt. Att jag inte kan skratta bland t:ex mina vänner, nåt roligt på tv eller med min familj.

Allting är int alltid helt svart. Jag har mina ljusa stunder.

Igår var jag till min diabetesskötare på Åbolands sjukhus. Hon är alltid så glad och positiv. En riktig energiknippe. Förutom min diabetes talade vi om hur jag mår. Finns det ingenting som motiverar dig..finns det ingenting du ser fram emot..frågade hon och det kändes hemskt att säga nej. Jag har absolut ingen motivation till något, saknar helt inspiration och jag har ingenting jag ser fram emot. Just nu är jag i en svacka från vilken jag sakta men säkert håller på att ta mig upp ur.

Det var det om mitt mörka liv.

Annars har jag den här veckan barnvaktat en sjuk Cilla gumma i två dagar, varit på stickcafe´ ,  fixat bort det lilla som fanns kvar efter julen och gått på loppis.

Fyndade en gräddsnäcka från Kupittaan savi..

DSC_0222DSC_0224

..och en Uggla i mässing.

DSC_0241DSC_0243

Nu är julgardinerna borta och kuddarna i soffan utbytta från brunbeiget till rosa.

Idag fick jag maten serverad åt mig. Alexander är hemma och jag föreslog Hese mat eller Vene pizza. Men sonen kände för att laga mat. Fyllda paprikor och klyftpotatis blev det. Mums vad gott det var. Är så stolt över att alla mina fyra barn lagar mat och god mat dessutom. Detta utan en kockande manlig rollmodell. Uffen är sannerligen ingen kock. Det är alltid jag som har stått i köket hos oss.

DSC_0285DSC_0289

Ebba har varit lite oberäknelig den sista tiden eftersom hon har haft löptid. Hon har rymmt från gården x antal gånger. Så nu då man släpper ut henne är det nödvändigt att hålla ögonen öppna. Idag gick jag ut med henne en stund.

DSC_0279DSC_0259DSC_0265DSC_0272DSC_0275

Andra har tagit underbara vinterbilder och jag…ja ni ser.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Mitt i Livet. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till du ser alltid så glad ut

  1. Greta skriver:

    Tack för dina fina foton och texten talar starkt till mej. Inte är det så lätt att hållas flytande med näsan över vattenytan :/ icke här heller. Hoppas på en ny vår.Kramar Greta.

    Gilla

  2. malinsdrommar skriver:

    Öppet och modigt skrivet! Kram, Malin

    Gilla

  3. Pernilla Bergman skriver:

    Kan delvis känna igen mig. Jag går inte heller omkring bland vänner och bekanta och ser bedrövad ut trots min medelsvåra depression. Tvärt om kan det ju vara riktigt roligt när man väl kommit sig för att umgås. Det är lätt för folk att inte tro på en när man som deprimerad faktiskt har förmågan att le och skratta kvar. Fint inlägg! Första gången jag hittat till din blogg.
    H: Pernilla på Lungan i stormen

    Gilla

    • vardagsparlor skriver:

      Roligt att du hittade hit. Precis så är det som du säger..har faktiskt social fobi också och svårt för att gå ut bland folk speciellt här i Pargas. Men då jag tagit mig i kragen och gör det brukar det oftast vara riktigt roligt 🙂 Tack, det var snällt sagt 🙂

      Gilla

  4. Nadia skriver:

    Kram!

    Gilla

  5. Monika Sangder skriver:

    Det är den mörkaste tiden nu igen när snön regnade bort. Jag förstår dig, det påverkar även en frisk människa. Men det vänder skall du se. Kramar.

    Gilla

  6. Skini skriver:

    Känner igen allt det där….Ingen människa tror på mej då jag säjer att jag inte klarar av att vara bland folk…att jag också lider av social fobi. Men vill ändå inte vara ensam..

    Gilla

    • vardagsparlor skriver:

      Jag kan tänka mig att folk faktiskt int tror det om dig..sååå frustrerande. Nej..vem vill vara ensam. Voi Skini..jag hade ingen aning. Läste just ditt senaste inlägg på din blogg. Det var som att läsa om mig själv. Kramar till dig!

      Gilla

  7. villaherberts skriver:

    Styrkekramar till dig, försök att komma ut bland folk även om tröskeln är hög, man mår ju nästan alltid lite bättre när man vågat mer än man tror. Bra att du är så öppen med det och jag hoppas att det skall bli mer accepterat att prata om det, för vi är många som har eller har haft psykiska problem.
    Jag hoppas att vi ses i Vanda/Hesa i början av mars. Skickar ett mail när alla planer är klara. Just nu vet jag bara att jag landar vid 11-tiden på fredag.
    Kram

    Gilla

  8. Emma skriver:

    Hej! Att man kan känna igen sig så mycket. Helt otroligt. Jag är inte ensam!

    Gilla

Kommentera gärna

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s